Elegi över en förlorad byggnad

Dess stenar, omåttligt tunga.
dess ytor av bleknad betong, onaturligt nära.

Vi kliver in i femtiotalets minnesdimma
med närvarande, personliga steg.
Vi sträcker upp våra sköra halsar,
som vilsna gäss,
flygande in över obekväma landskap.

Hur skall vi kunna leva, gå vidare
då golven darrar under våra skor;
då stegen vrids mot vilsen skog
eller likgiltigt stående enar.

Tåligheten är det inget fel på
ej heller styrkan;
däremot har vi en svaghet
att alltid vara till lags.

Det är en "offerrit" som plågar
och skär in i köttet
som en ovälkommen kniv.

När den vrids om
är det som om överfallet är nära
och den omtalade konkursen
ett hot från övergripande myndigheter.

 

Hur går vi då vidare i dessa våningar,
där bordtennisbord och svett
kämpat sida vid sida,
där ivriga kvinnor med snabba fingrar
virkat och stickat sig in i historiens djup.

Visst har minnet sin plats
och historieskrivarna sin mening,
men ändå är katastrofen nära -
ett haveri under en bedräglig storm

som driver in från sidan,
där vindbyarna rör sig i dödliga cirklar.

Så ljuder tonen från havet,
som en kraftig varning;
eller är det tröstens ord i sorgens stund.

Någras ögon har förblindats,
och den samfällda budgeten
har stelnat in i en byråkratisk sparstrukturer.

Nu står vi här ensamma
med händerna kraftfullt vinkande - en sång,
som kommer att stiga genom Skeppets väggar,
där lamporna långsamt kommer att släckas ner
över våra tankar och känslor,
som tunga stenars flykt och förvandling.

Hans-Evert Renérius